tisdag 14 januari 2014

Om att känna sig hemma i ett land som egentligen inte är mitt.

Jag kommer ihåg hur skakig den första september tvåtusentretton var. För allt hände på en och samma gång även fast jag haft en hel sommar på mig att förbereda. Väskan var packad, biljetten utskriven, pengarna växlade och passet medtaget, men huvudet var någon helt annanstans och att både säga hej då till alla och sedan hej till så många nya gjorde nog att jag blev lite vilsen, förvirrad och rädd på en och samma gång. För vad hade jag egentligen gett mig in på?

Och när man tänker efter så är allt så himla skrämmande. Jag flög helt själv till ett land jag aldrig varit i förut för att bygga ett nytt liv i en familj jag endast pratat med i någon vecka. Och då kände jag inte till varken irländarnas artighet eller min värdfamiljs värme och stöd. Jag kände inte till Galways fantastiska atmosfär och jag visste verkligen inte om alla fina vänner jag skulle få möta.

hekootymsoul | via Tumblr

Men jag var så inställd på att detta skulle bli bra, helt övertygad faktiskt. Jag kommer ihåg hur nyfiken jag var i början. Frågade om allt, insöp allt, och försökte minnas varenda detalj att jag faktist glömde bort det där med rädslan rätt så fort.

Och när jag jämför den första september tvåtusentretton med den tionde januari tvåtusenfjorton så är det en himla stor skillnad och det var inte förrän jag landade i Dublin som jag insåg att vänta, jag är varken rädd eller vilsen och det här känns som hemma. Och det var superkonstigt att för första gången lämna ett hem men samtidigt komma till ett annat. Och även fast det var lite jobbigt att säga hej då till alla så slapp jag tårar i Umeås säkerhetskontroll, och jag slapp nervositeten med att inte veta, och mest av allt så slapp jag att känna mig både vilsen och rädd. För nu har jag en slags säkerhet här också, för det är ju lite (eller mycket) som mitt hem på många olika sätt. Och det är så roligt att kunna se och känna skillnaden från att vara en främling i ett land och i en familj till att helt enkelt känna att man hör hemma här också.

Bildkälla.

1 kommentar:

  1. Hej Andrea!
    Det är så himla roligt att läsa det du skriver. Du har verkligen skrivartalang och den ska du ta vara på. Helt underbart att du trivs så bra. Det är minsann inte alla förunnat att ha flera platser på jorden man kan kalla för hemma... Fortsätt och njut av livet på Irland. Det ser verkligen mysigt ut. Vore inte helt fel att åka dit nån gång... Kram o Vov på dig från oss alla! :-)

    SvaraRadera