Om att säga hej då till värdfamiljen

Det börjar sakta. En månad kvar och vi börjar prata om saker vi måste hinna med tillsammans innan jag åker. En vecka kvar och vi gör allt och ingenting samtidigt. En dag kvar och allt är för sista gången för en väldigt lång tid. Och då gör det ont, för då kommer allt på en och samma gång.

Hur flickan börjar gråta när vi säger hej då vid ytterdörren för nu ska hon till skolan och när hon kommer hem är jag inte här. Hur pojken knappt förstår och inte riktigt vill säga hej då i början. Hur jag helt och hållet tappar kontrollen över mig själv när jag måste släppa taget och vinka av dem. Så jag står där i dörröppningen. Helt oförmögen till att förstå vad som händer fastän jag försökt förbereda mig på detta i flera månader. Och det är så himla svårt att säga hej då till barnen som blivit som mina egna småsyskon. För jag älskar dem mer än vad jag någonsin trodde jag skulle göra.

Sen åker jag, Kevin, Jennifer, mamma, pappa och bror min till Maura och Tom, Jennifers föräldrar, för att äta den där sista gemensamma irländska frukosten. Och jag låtsas som att det är vilken dag som helst och inte alls min sista. Men sanningen är den att jag dör lite inombords för varje minut som går. Att säga hej då till morföräldrarna var lätt fastän det var jobbigt. Och sen åkte jag, min familj och mina värdföräldrar hem för att hämta mina väskor och packa det där allra sista.

Mitt rumt blev så där ekande tomt med en naken säng mitt i rummet och tomma ytor överallt när de sista av mina saker var tagna till bilen. Och det var då det blev så sjukt tungt i hjärtat. För då sade jag hej då till Jennifer och Kevin, mina värdföräldrar. De personer som jag kommit närmast under min tid i Irland. De jag pratat med allt om, skrattat åt livet med och tillsammans stirrat allvaret i ansiktet. De blev mina bästa vänner och de två är den största anledningen till varför Irland blev mitt hem. Så vi grät tillsammans på gårdsplanen innan jag satte mig i bilen och grät ännu mer.

Och det är nog svårt för många att förstå varför det är så svårt att säga hej då till sin värdfamilj. Det är svårare än att lämna Sverige och sin biologiska familj. Och det handlar nog mest om att veta att det inte kommer bli likadant igen. Jag kommer träffa dem ofantligt många gånger och vi kommer skratta och gråta och skratta ännu mer tillsammans. Men vi kommer aldrig bo under samma tak i nio månader igen. Vi kommer aldrig vara tillsammans så intensivt. Inte ens om jag flyttar till Irland kommer det bli likadant. Och det är det som är så svårt att säga hej då till. För det blir ett litet farväl på riktigt även fast man syns igen. Ett farväl till hur livet brukade vara men inte till människorna i det.

Kunde knappt skriva detta inlägg utan att få ett tungt hjärta. Så svårt är det att säga hej då. Men det är värt varenda känsla det här med att uppleva ett nytt land och få en extra familj som alltid finns där. Det är så himla mycket värt.