Den sista tiden i Irland

Där efter påsk så blev bloggen inte min första prioritering för jag ville ju ta vara på de där få veckorna som var kvar.  Och nu har alla de där veckorna redan försvunnit och jag har hunnit så mycket samtidigt som jag inte hunnit något alls.

Först och främst så gjorde min värdmamma sina exams precis efter påsk, och när hon var färdig med det så fick min värdpappa sin onda arm opererad. Detta innebar alltså att vi alla var hemma om dagarna (förutom Jessica som gick till skolan) vilket i sin tur innebar att jag började jobba halvtid.

Under veckorna storstädade vi huset från topp till tå och på helgerna åkte jag till Galway och på olika utflykter samtidigt som jag började säga hej då till alla mina vänner. Sen kom den 17 maj, Jessicas Communion Day. Den där katolska ceremonin som jag aldrig riktigt klurat ut vad den handlar om men som var en helt otroligt underbar dag.

Sen blev det den 18 maj och måndag och helt plötsligt var vi inne på min sista vecka. Jag har inte jobbat överhuvudtaget men har såklart spenderat nästan all min tid med min värdfamilj (förutom en sista utgång i Galway). Och så har jag packat. Och städat. Och packat ännu mer.

Och nu är det min sista riktiga dag. Har packat klart, lekt i parken, bjudit på glass och lekt med barnen. Sen åt vi en supergod fredagsmiddag och jag fick en jättefin present av min värdfamilj. Och då gick det liksom sönder inom mig, för det är jättesvårt att säga hej då till dem. Så himla svårt.

Imorgon åker jag och Jenni till Dublin för att hämta min familj. De kommer spendera tio dagar här i Irland och tillsammans kommer vi resa runt innan jag åker med dem hem den andra juni. När jag kommer hem blir det mer uppdatering här. Då ska jag berätta om allt spännande som ni missat, om hur det var att säga hej då och om familjebesöket. Men nu säger jag: vi hörs i Sverige. Irland är alldeles för viktigt för att jag ska slösa bort tiden framför datorn.