Den kommer krypandes sakta. Så sakta att den egentligen inte känns där i början. Sen byggs det upp. Det vore skönt att få krama om alla där hemma. Sitta vid köksbordet. Fläskfilé och kantarellsås. Brorsan fyller 18 år och bästa vännen 20 år. Bråka om vem som ska koka kaffe. Snö, fjällen, skotrar och påsk. Känna sig så där bekväm som man bara kan hemma. Ljudet av att öppna ytterdörren. Svensk kaffelukt. Gå över till farmor och farfar på två sekunder. Marabouchoklad och mammas mjölkskummare. Stugan. Och så en dag har alla de där småsakerna blivit till något stort och negativt som etsar sig fast inom en och inte släpper taget. Och det är väl där jag har hamnat nu.
Egentligen så finns det nog inte något som är mer frustrerande än att känna hemlängtan då jag vill njuta av det jag har här medan jag kan. Och det känns farligt att jag inte längre vill sakta ned den tid jag har, utan istället snabbspola till när allt det här är över. Det gör mig himla ledsen men mest förbannad vilket i sin tur gör mig mer ledsen. Så resultatet är att jag är rätt så nedstämd. För åh, vad jag längtar hem just nu.
Och det handlar inte det minsta om att inte trivas, eller att inte känna sig som hemma här. För det gör jag. Jag har ju, på riktigt, fått mig en extra familj som betyder något enormt. Och ärligt talat så är livet här i Irland minst lika bra som det i Sverige. Men jag skulle verkligen behöva en dos av svensk fjälluft just nu. Lägg till lite skoterkörning, familjekramar och långfika med Tina och jag skulle vara mig själv igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar