Om att säga hej då

Det är nu det börjar.

Spenderade hela helgen med Theresa från Österrike. Vi fikade och pratade i massor, såg bio, hade picknick, tog bilder, sprang i regnet och njöt av solen vid vattnet, (och så träffade vi massa andra vänner såklart). Och så försvann tiden så där jättefort som den gör när man inte vill att den ska det. För det blev söndag och så blev klockan halv sex. Kvart i sex. Tio i sex. Nu måste vi gå. Pratade om att det här inte alls är sista gången vi ses, inte på riktigt. För jag ska åka till henne och hon ska komma till mig. Flera gånger om. Och så kramades vi där på torget. Fyra gånger innan vi tvingades gå åt olika håll för hennes buss väntade åt höger och min åt vänster. Och vi gick båda baklänges ett tag. Sådär töntigt och barnsligt vinkade vi till varandra och så ropade vi hej då en sista gång innan vi verkligen var tvungen att gå.

Och det var jättejobbigt. Självfallet supersvårt att säga hej då till en av de närmaste vännerna jag fått här, men jättesupersvårt att inse att det är nu det börjar. Det här med att säga hej då till alla dem man nyss sade hej till för första gången.