Om tryggheten med att ha underbara vänner i vardagen

En måndag i slutet av september när jag och Harrison gick till den där lekgruppen som vi alltid går till på måndagar så träffade vi Kelly och Ava. En mamma och en dotter som vi blev helt förälskade i på en gång.

Vi liksom fann varandra bland alla leksaker och barnsånger och tedrickande mammor. Och från och med den dagen så blev allt så mycket lättare. För jag hade någon att dela allt med. Vi började träffas för fika och play dates och lekparkshäng och promenader och utan att ens märka det så blev de båda två en sådan stor del av min (och Harrisons) vardag.

Och så sen någon gång före jul så började en mamma vid namn Rosa dyka upp med hennes pojke Noah. Och vi tyckte att hon var så trevlig så plötsligt blev vi en trio gånger två. Och efter ett tag blev det en normalitet att det var vår lilla grupp. Alltid tillsammans i lekgrupperna. Vi lärde oss vems tur det var att hämta te, att det var en självklarhet att ta hand om varandras ungar om någon behövde springa iväg på toa eller ta ett telefonsamtal, att fredag innebar att vi fick äta kakor till det där teet, att vi alltid lämnade lekgrupperna tillsammans och att vi alltid hade varandra där. Vi blev oss och det har varit min största trygghet här i England.

För några veckor sedan bestämde vi oss för att göra något bara de tre äldsta av oss för en sista gång, som ett sätt att säga hej då till allt innan jag åker hem. Så vi såg bio och åt lunch ute tillsammans igår. Och det var jättetrevligt. Och där i slutet så kom det fram ett litet paket och världens finaste kort till mig. Och då kände jag lite att varför ska jag lämna dessa underbara människor bakom mig? Varför kan jag inte få ha alla fina människor på en och samma plats och inte utspridda i hela Europa? Och varför ska det alltid vara så himla svårt att säga hej då?