måndag 21 juli 2014

Om den första veckan

Det är många intryck den första veckan. Allt är nytt och huvudet går verkligen på högvarv hela-hela tiden. Det är svårt att sova fastän man är dundertrött och man kämpar så hårt för att få ens nya hem att kännas som hemma. Och för att vara ärlig så suger den första veckan. Den är otroligt jobbig om man inte gillar drastiska förändringar. Man känner ingen och kan inte de olika gatorna och man försöker förstå sig på en treåring samtidigt som man försöker skapa någon slags kontakt med föräldrarna.

Men det blir bättre. Och idag har varit första dagen på en vecka som jag har känt att det här kan nog bli mitt hem ändå, för ett litet tag. Vädret har varit fantastiskt under den gångna veckan. Pojken och jag kommer så himla bra överens, och han är så himla söt när man lär känna honom. Föräldrarna är trevliga och lätta att prata med. Jag blir snabbare på att tömma diskmaskinen för nu vet jag vart de flesta saker hör hemma. Jag lär mig vad pojken gillar att leka, och vad som är favoritsaken i lekparken. Jag har träffat två au pairer som bor i närheten, flera kompisar till värdfamiljen och trevliga och pratglada grannar samtidigt som jag planerar mina framtida äventyr i Londons centrum. Och gatorna känns inte längre lika främmande.

Och det ska väl gå sakta också. Det här med att bli hemmastadd. Jag lär mig nya saker om familjen och området varje dag, och det känns bättre för varje gång. Den där säkerheten i att längre inte vara helt vilsen, men fortfarande få de nya upplevelserna. Så det är nu när osäkerheten inte är lika stark som jag börjar komma in i mitt brittiska liv. Och nog känns det ganska bra att jag nog lyckats komma igenom den jobbigaste perioden, igen (för det var nästan lika jobbigt i Irland).

Så hej mitt Londonliv, nu är jag verkligen redo för dig.

4 kommentarer:

  1. Det är så skönt med din blogg, att du skriver som det verkligen är för dig och inte målar upp någon drömmig aupair-verklighet i bloggen, liksom<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så himla mycket Daniella! Försöker vara så ärlig som.möjligt även fast man inte kan skriva allt på bloggen.sin.

      Radera
  2. Svar: nejdå, det är ju självklart att man inte kan skriva allt, men de flesta skriver bara att allt är perfekt och ingen av de typ 30 bloggarna om au pair jag följer har någonsin skrivit om hemlängtan eller något utan allt är bara bäst, om du förstår hur jag menar haha? kram!

    SvaraRadera
  3. Åh vad skönt att läsa om någon som berättar hela sanningen. Är inte så nervös än, men klart det blir en omställning att flytta till ett annat land! Tack för det här inlägget!

    SvaraRadera