Om att tappa en tand

En av de första sakerna Jessica berättade för mig första gången vi träffades var att hennes ena framtand var lös. Jag tror faktiskt det var det allra första hon sade där på flygplatsen. Typ före hon ens sade hej.

Under förra veckan kom hon, tre nätter i rad, ned till vardagsrummet efter sängdags eftersom tanden varit så nära på att lossna och eftersom hon väl ville visa oss. En av kvällarna så försökte vi med nästan allt (tyvärr inte det gamla brödrostknepet dock) för att få lös hennes tand då hon var rädd för att svälja den i sömnen. Vi testade alla att vicka på den, dra från sidan, dra rakt ned, använda tråd för att dra och för att lossa på tandköttet. Det slutade med att vi använde en tång (alltså på allvar - fast det gick inte så bra). Tanden blev lösare men den satt fortfarande kvar. 

Idag när hon kom hem med bussen och jag möter henne utanför huset så säger hon "look, look" och gapar så stort hon bara kan. Tanden var otroligt lös och vi sprang in på toaletten för att se i spegeln. Och där står vi ett tag för att vicka, vicka, vicka och tillslut så lossnar den. Och hon skiner upp i världens leende som nu blivit det sötaste någonsin eftersom ena framtanden inte längre finns kvar. 

Hon ringer pappan sin och berättar för att detta är den bästa nyhet hon haft på jättelänge och hon går runt hela dagen med tanden i sin lilla fina ask för att inte tappa bort den, eller få den stulen, för just nu är tanden hennes älskade ägodel. Och inatt kommer tandfén äntligen hem till oss, vilket ska bli himla trevligt.

Ibland önskar jag att jag också var åtta år och precis hade tappat en tand. 

[UPDATE: Med "brödrostknepet" så menar jag det där klassiska tricket som visas i filmerna då man knyter fast ett snöre i den lösa tanden och sen en brödrost i den andra änden av tråden och kastar den nerför en trappa. Bara för att klargöra då jag fått många lite halvt fundersamma meddelanden angående detta...]